Diskrimineringslagstiftningen

Den 1 januari 2009 trädde en ny diskrimineringslag i kraft i Sverige. Den reglerar vad som juridiskt kan betraktas som diskriminering, vad som kan drivas i domstol och av vem, vilka straff som är aktuella, vilka åtgärder vilka aktörer har att vidta för att förebygga diskriminering, hur tillsynen sker av att lagen efterföljs med mera.

En nyhet i denna lag är diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet eller uttryck” tänkt att skydda alla slags transpersoner. Transsexuella hade redan sedan en tid i praktiken skyddats av grunden ”kön”. Det är av vikt att förstå lite om hur lagen fungerar, vad som är vad, vart man vänder sig, vad lagen omfattar och inte omfattar osv. Lagen är ganska omfattande (cirka 20 sidor). I slutänden handlar mycket om bedömningar vilket gör det än viktigare att alla som kan och vill verkligen lyfter och till och med anmäler sådant som händer ute i samhället som kan tänkas vara diskriminering. På så sätt bidrar vi till att kompetens utvecklas och upprätthålls hos de instanser som ska hantera detta.

Diskriminering är tyvärr ett ganska missbrukat ord. Det blandas ofta ihop med kränkning (ett annat missbrukat ord) och liknande ord och uttryck. Att vara diskriminerad är inte samma sak som att känna sig kränkt eller dåligt behandlad i största allmänhet. Att bli diskriminerad i formell juridisk mening innebär för det första att det handlar om en av fyra typer av situationer:

  1. Någon missgynnas genom att denne blir sämre behandlad än vad någon annan har blivit eller skulle ha blivit i en jämförbar situation (direkt diskriminering).
  2. Någon missgynnas genom att en bestämmelse, ett kriterium, en rutin som framstår som neutral tillämpas på ett sådant sätt att en viss grupp drabbas (indirekt diskriminering).
  3. Någons värdighet kränks av någon annans uppträdande (trakasserier).
  4. Någon ger någon annan i beroendeställning instruktion att diskriminera (enl 1-3).

Dessutom måste följande gälla:

  • Orsaken till den diskriminerande behandlingen har samband med någon av diskrimineringsgrunderna, i detta fall könsöverskridande identitet eller uttryck.
  • Den diskriminerande behandlingen har ägt rum inom ett samhällsområde som lagen omfattar.

Kränkt eller illa behandlad kan man tycka att man har blivit av alla möjliga orsaker. Alldeles på egen hand, det vill säga utan att behöva jämföra med hur någon annan har blivit eller skulle ha blivit behandlad i en jämförbar situation. Diskriminerad (i meningen sämre behandlad i allmän mening) kan man också uppleva sig vara av många andra orsaker än dem som omfattas av diskrimineringsgrunderna, till exempel utseende i allmänhet (hårfärg, tatueringar, piercingar, övervikt, undervikt, kroppslängd etcetera), ekonomisk eller social status, politisk åsikt och fritidsintressen.

De orsaker som lagstiftaren identifierat, diskrimineringsgrunderna, och vill skydda är dock endast kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, ålder och, som sagt, könsöverskridande identitet eller uttryck.

Skyddet mot diskriminering gäller alltså inte överallt i samhället. Det gäller inte i alla tänkbara situationer. Ett antal områden faller utanför lagen av olika anledningar. De samhällsområden innanför vilka den enskilde är skyddad är i huvudsak dessa:

  • Arbetslivet inklusive fackföreningar, arbetsgivar- och yrkesorganisationer.
  • Arbetsmarknadspolitisk verksamhet, arbetsförmedlingar.
  • Utbildning från förskola via grundskola, gymnasieskola, folkhögskola, studieförbund upp till högskola och universitet.
  • Varor, tjänster och bostäder, det vill säga yrkesmässigt tillhandahållande av detta.
  • Allmän sammankomst, offentlig tillställning.
  • Hälso- och sjukvård, socialtjänst.
  • Socialförsäkringssystem, arbetslöshetsförsäkring, studiestöd.
  • Värnplikt och civilplikt.
  • Offentlig anställning, det vill säga offentligt anställd personals bemötande av allmänheten.

Exempel på samhällsområden som faller utanför skyddet är dessa:

  • Privat-, familje- och sociallivet, när privatpersoner mer eller mindre frivilligt stöter på varandra.
  • Föreningslivet (förutom fackföreningar osv enligt ovan), till exempel kyrkor, samfund, idrottsrörelsen, intresseorganisationer förutom när dessa är arbetsgivare, tillhandahåller varor, tjänster osv till allmänheten.
  • Beslut från myndigheter (statliga, kommunala, regionala osv) som inte uttryckligen räknats upp ovan, till exempel riksdag, regering, rättsväsendet, polisen, länsstyrelser, landsting och kommuner.

Myndighetsbeslut kan oftast överklagas på andra sätt. Hjälper inte det är det JO (Justitieombudsmannen) som gäller. Eftersom sådana beslut alltså i många fall inte omfattas av diskrimineringslagen går det inte så bra att anmäla dem till DO (Diskrimineringsombudsmannen) som annars är första statliga instans som har att hantera diskrimineringslagstiftningen. DO kan inte driva rättsfall mot myndigheter på den grunden. Möjligen kan DO lyfta problemet på andra sätt för att visa på sådant som strider mot grundtankarna i gällande lag utan att omfattas av den.

Allt man kan råka ut för i samspelet med andra privatpersoner i form av hot, förolämpningar, trakasserier etcetera faller utanför diskrimineringslagstiftningen. DO kan aldrig driva ett ärende mot en privatperson, endast mot organisation, företag, myndighet (i vissa fall som sagt). Man kan däremot göra en polisanmälan för förtal eller liknande. Eller i förekommande fall för hets mot folkgrupp om det inte är någon personligen som är utsatt utan snarare en grupp av människor. Det är dock ytterst tveksamt om just könsidentitet och könsuttryck är skyddade i hetslagstiftningen. Dessa egenskaper nämns tyvärr inte i lagtexten. Den som råkar ut för något som upplevs som diskriminering och verkar uppfylla kriterierna ovan bör göra ett par saker:

  1. Om möjligt, se till att det finns ett par vittnen som kan styrka den utsattes version av det inträffade (om inte hela händelseförloppet spelades in).
  2. Ha ordning på dokument, skriftliga beslut och annat som är viktiga i sammanhanget.
  3. Ta kontakt med den lokala antidiskrimineringsbyrån. Den har till uppgift att stödja och råda människor som upplever sig diskriminerade och att försöka medla mellan anmälaren och den diskriminerande parten och på så vis undvika ”grövre åtgärder”. Mellan anmälaren och byrån gäller total sekretess. Anmälaren bestämmer helt vem som ska veta vad och vad som ska göras.
  4. Om byrån anser det eller om anmälaren själv känner att byrån inte förstår ärendet, anmäl till DO.

Är man osäker på om kriterierna ovan för diskriminering i juridisk mening är uppfyllda, bör man ändå följa ovanstående lista och ta kontakt med den lokala byrån eller anmäla. Det finns gråzoner och det är inte alldeles enkelt att veta hur en anmälan kommer att bedömas. Kontakten med byrån och DO:s utredning efter ev anmälan kommer då att avgöra vad som händer.

En ytterligare komplikation eller möjlighet är att om ärendet rör arbetslivet och den utsatte är medlem i facket är det facket som i första hand ska driva ärendet. Om det är bra eller dåligt beror på om facket har den kunskap som behövs. DO kommer i fråga endast om facket inte vill eller inte kan driva ärendet. Inom arbetslivet kan det också vara bråttom med att vidta åtgärder då den diskriminerande handlingen i vissa fall preskriberas redan efter två veckor. Agera snabbt!

Från den 1 januari 2009 kan även ideella organisationer (utöver fackförbund till exempel PRO, HSO, RFSL), som är beredda att ta den eventuella ekonomiska risken, driva diskrimineringsärenden i domstol: en utvidgad talerätt. Det kräver, förutom god ekonomi, även en hel del kunskap. Möjligen kommer förutsättningarna för detta att förbättras.

Effekten av att anmäla sitt ärende till DO är för det första att själva anmälan blir offentlig handling. Det är bra att vara beredd på det. Media kan alltså utan anmälarens vetskap få tag i ärendet. I undantagsfall kan en anmälan sekretessbeläggas men räkna inte med det. Kolla gärna med DO först. DO utreder inte alla anmälningar men eftersom anmälningar från transpersoner är relativt sällsynta är chanserna ändå goda.

I så fall utreds anmälan i syfte att bestämma om ärendet ska tas till domstol. Först är dock DO alltid skyldig att försöka åstadkomma en förlikning, det vill säga en uppgörelse i godo med motparten för att undvika en kostsam rättegång. Det är nämligen DO som står för rättegångskostnaderna, inte anmälaren. En förlikning kan innebära att den diskriminerande betalar en summa pengar till anmälaren eller att annan lämplig åtgärd vidtas. Möjligt straff vid fällande dom är av liknande karaktär, så kallad diskrimineringsersättning. Vanligtvis dock inte att den diskriminerande behandlingen hävs, att beslut ändras eller liknande.

Väljer någon att anmäla eller på annat sätt påtala att denne utsatts för diskriminering är det bra att veta att även repressalier är förbjudna. Om till exempel en arbetsgivare utsätter någon för ytterligare åtgärder på grund av att denne påtalat diskriminering eller bara lämnar uppgifter till en pågående utredning om diskriminering av en arbetskamrat är detta i sig inte tillåtet.

Mycket mer om vad DO gör och inte gör, hur DO arbetar, hur man anmäler etcetera finns på www.do.se. DO:s hemsida är relativt lättnavigerad och innehåller mycket och lättbegriplig information. Via www.adbSverige.se finns information om de lokala antidiskrimineringsbyråerna.

Som kanske framgått är lagstiftningen inte alldeles enkel. Många formuleringar tål att diskuteras och gräva ner sig i. Undantag är inte sällsynta. Men det är inte de utsattas uppgift att ha koll på alla detaljer. Däremot är det bra att känna till de stora dragen och att veta var hjälp finns att få. Det finns alltså ett skydd i många situationer. Använd detta om någon skulle ställa till det!

 

Ursprunglig text av Jan-Olov Madeleine Ågren från Transinform, maj 2009, som redigerats och uppdaterats något.

Bookmark and Share