FPES svar på SVT:s “Transkriget”

SVT publicerade nyligen en serie program med titeln ”Transkriget”. Med detta inlägg vill vi i FPES styrelse ge vår syn på ”Transkriget”. Programserien lyfter ett antal viktiga frågor som kvaliteten på vården, vikten av vetenskaplighet och de problem som nu finns för de som ångrar sin könsbekräftande behandling. FPES tar dessa frågor på allra största allvar, särskilt problemet med de som nu vill genomgå en ”de-transitioning” och som stöter på olika svårigheter.  Men vi anser också att det finns väldigt mycket viktig information som utelämnats i programmen. När det gäller vetenskapligheten görs det en poäng av bristen på forskning men det ska noteras att det som ibland efterlyses, så kallade kontrollerade och slumpmässiga studier med kontrollgrupper, i dessa sammanhang är omöjliga av etiska skäl. Det finns dock andra studier som starkt talar för nyttan av att ingripa med både medicin och kirurgi, även på unga patienter. Det finns också risker med könsbekräftande behandling, och självklart ska dessa vägas in i en rent vetenskaplig, inte politisk, bedömning. Något som helt utesluts från programmet är också den mycket stora risk det medför att underlåta att behandla patienter med könsdysfori. Denna praktik innebär ett stort lidande för de flesta av dessa samt ofta mer komplicerade och kostsamma vårdinsatser i ett senare läge i livet. Det är också väl känt att de mediciner som kritiserats hårt i programmen länge använts i helt andra sammanhang, även till CIS-patienter, det handlar alltså inte om några nya eller okända preparat. Dessutom döljs nästan de positiva effekterna av transvården. I ett av avsnitten uppges att 98% av patienterna mår bättre av att få tillgång till könsbekräftande vård men trots detta lyfter man fram de två procent som är missnöjda.

En av programseriens huvudpunkter är att svenska kliniker ger behandling till barn och ungdomar som strider mot Socialstyrelsens riktlinjer. Dock framgår det av riktlinjerna att detta är tillåtet om vissa kriterier är uppfyllda och huruvida detta är fallet utreds aldrig i programmen. Ett annat genomgående problem är den brist på saklighet och vetenskaplig metod som uppvisas genom att basera stora delar av programmen på personliga berättelser från enskilda patienter. Utan tillgång till journaler och kommentarer från vårdgivande instans blir dessa utsagor nästan meningslösa. I programmen jämförs också transvården med en sekt. Det är kränkande att uttala sig på detta sätt och många blir illa till mods av det.

Att välja titeln ”Transkriget” är ett avgörande skäl till ingen av HBTQI-organisationerna var villiga att ställa upp i programmet, men dessutom fanns en misstanke att programmen skulle bli starkt vinklade. Det mest rättvisa hade varit att göra ett program där båda sidorna haft rätten att komma till tals, men istället väljer de ansvariga att klippa av då det är individer som har något bra att säga om vården men låter andra tala fritt. Slutligen vill vi säga att tillsammans blir vi starkare och att vi kommer fortsätta att kämpa tills vi har rätten till en god vård och ett självbestämmande kring vårt juridiska och sociala kön. Vi tar detta på yttersta allvar och beklagar att våra systrar och bröder blir behandlade på detta sätt.

För FPES styrelse

Ordförande Johannes Edenteg

Vice ordförande Helena Berglund