Transvården för unga

Med anledning av debatten kring Uppdrag Gransknings program om transvården den 9 oktober vill vi i transföreningen FPES betona att transvården fungerar ganska väl. Viljan att hjälpa är stor men kvaliteten på vården i landet är ojämn då det ibland är svårt att rekrytera korrekt kompetens.

En betydande del av problemet är långa väntetider hos utredningsteamen, för närvarande cirka 20 månader hos KID-teamet (Team för könsidentitetsutredningar, KID, Astrid Lindgrens Barnsjukhus) som är landets enda mottagning för de under 18 år.Under våren meddelade Statens Medicinsk-etiska Råd, SMER att man avser att genomlysa hur vården av unga människor med könsdysfori ser ut. Insamlingen av underlag för detta har påbörjats. Det är av stor vikt att rådets rapport kommer inom en nära framtid.

I UG den 9/10 fokuseras på kirurgiska ingrepp på unga transpersoner och i vilken mån det kan påverka suicidrisken. Vilka risker annan behandling innebär belyses också. Många medicinska behandlingar medför viss risk men risken ställs mot nyttan och så uppfattar vi sker även i dessa fall. Ingen kräver stopp för vårdinsatser även när de räddar liv till bara 70 procent. En hel del behandlingar når inte ens den nivån men man gläds över var och en som kan räddas. Samtidigt jobbas det för att förbättra de etablerade metoderna och behandlingarna för att rädda så många som möjligt. 

Det finns belägg för att behandlingen av barn med könsdysfori kraftigt sänker suicidrisken i gruppen. Vi vet att den är högre hos de här barnen och ungdomarna än hos andra jämnåriga. Hos organisationerna som arbetar för transpersoners rättigheter är dessa påståenden inte förvånande utan överensstämmer med den erfarenhet som finns inom kollektivet.

I en vetenskaplig översiktsartikel från 2018 i International Journal of Transgenderism (Diane Ehrensaft et alii) refereras det aktuella forskningsläget på området: ”Prepubertal social gender transitions: What we know; what we can learn – A view from a gender affirmative lens”.

Artikeln innehåller en mängd data (med källhänvisningar) om vad som kan förbättra välbefinnandet hos barn och tonåringar som är trans. Ett centralt ställe lyder i svensk översättning:

”De data vi har om transpersoner (vuxna och ungdomar) visar att tillgång till dessa sociala och medicinska åtgärder kan vara livräddande för en del, och att ju yngre någon är när transition kan göras, desto positivare är inverkan på den psykiska och fysiska hälsan.

Den aktuella forskningen visar att för ungdomar som får tillgång till medicinska åtgärder sjunker graden av depression, ångest och självmordsbenägenhet till samma nivåer som hos den övriga befolkningen. Dessutom har de transungdomar vars familjer stöder deras transition och bekräftar deras transidentitet signifikant bättre värden för fysisk och psykisk hälsa än transungdomar som saknar sådant stöd.

Det förtjänar att nämnas att det inte är specifikt medicinska åtgärder som är grundbulten utan det gäller all positiv behandling som personer med könsidentitetsvariation kan få tillgång till i medicinskt, psykologiskt, bemötandemässigt, socialt och juridiskt avseende och som möjliggör för dem att leva i deras egentliga könsidentitet.

Till följd av detta har de flesta som arbetar inom området – oberoende av teoretisk inriktning – kommit till uppfattningen att åtgärder av det här slaget är nödvändiga för deras patienters välbefinnande.”

Det som gör suicidrisken stor hos unga med könsdysfori är följande: att inte få komma till utredning, att inte få leva i den upplevda könsrollen, att inte få relevant hjälp och stöd. Underlivsoperation är efter vad vi har förstått och har oss bekant inte det viktigaste för att må bättre som ung transperson. Ett stort steg på vägen är att få möjlighet att ändra namn och könsuttryck, dvs kläder, frisyr osv. Därför är möjligheten till ändring av juridiskt kön viktig. Det är en okomplicerad åtgärd som äger rum på papperet, innebär alltså ingen kroppslig inverkan men löser många psykologiska och sociala problem. Av dessa anledningar föreslås åldersgränsen för denna åtgärd sänkas betydligt.

Att vi som arbetar för transpersoners rättigheter blir upprörda kan bero på den erfarenhet vi har av attityden inom transvården fram till ganska nyligen. Det är lätt att ana inslag av det otidsenliga binära könstänkandet. Vägen till den relativa öppenhet och acceptans som finns idag har varit lång och vi tror inte att det gagnar flertalet transpersoner att hindra vårdens utveckling.

Slutsatsen är egentligen rätt enkel och självklar:

Kan man vara den man är så mår man bra. Kan man inte det så mår man dåligt. Det spelar inte så stor roll vad saken gäller. Detta är en allmänmänsklig erfarenhet.

Stockholm och Malmö i oktober 2019

Ann-Marie Jönsson
t f ordförande
FPES Föreningen för transpersoner

 

Bookmark and Share