FPES Remissvar på Vårdområdet könsdysfori som nationell högspecialiserad vård

FPES Remissvar till förslaget med diarienummer 5.3-13381/2019
Genomlysning av vårdområdet könsdysfori som nationell högspecialiserad vård

FPES har beretts tillfälle att yttra sig över Sakkunniggruppen för könsdysforis förslag Genomlysning av vårdområdet könsdysfori som nationell högspecialiserad vård (Dnr 5.3-13381/2019) och inkommer härmed med följande svar.

FPES ser både styrkor och brister i förslaget men har funnit att styrkorna överväger bristerna och väljer därför att tillstyrka definitionen, antal enheter, förslaget till särskilda villkor och konsekvensanalysen med nedanstående synpunkter.

1.    Brister och risker

Om förslaget genomförs så kommer könsdysforiutredningar bara att genomföras på fyra enheter i landet. Det ökade avståndet kommer att innebära en försämring för patientgruppen. Detta skulle i viss mån uppvägas om hemregionerna betalade resor, ersättning för förlorad arbetsinkomst och vid behov övernattning i förväg för patienter samt anhörig till minderåriga patienter och andra patienter i behov av stöd.

FPES anser att könsdysforivården ska ges med respekt för patienternas värdighet enligt samma principer som alla annan vård; utredarnas nuvarande grindvaktstänkande behöver förändras enligt WPATHs principer för informerat samtycke enligt Standards of Care 7. Vårdens koppling till psykiatrin måste minska. Det är också anmärkningsvärt att underlaget inte nämner att WHO kommer att flytta könsdysforidiagnoserna från psykiatrikapitlet i ICD-11.

Förslaget ger enheterna fler uppgifter än vad dagens utredningsteam har. Det är oklart om all personal kommer att välja att flytta med från dagens underbemannade enheter. FPES är oroligt att det i alla fall under ett övergångsskede kommer att vara svårt att genomföra utredningar utan ökning av väntetiderna som redan idag är orimligt långa.

Under rubriken Behandling som behöver finnas men som inte är definierat som NHV saknar FPES reduktion av struphuvudet, ansiktskirurgiska ingrepp för att ge ett mer feminint utseende, samt fettsugning på höfter för att ge ett mer maskulint utseende. Samtliga är åtgärder som hälso- och sjukvården bör eller kan erbjuda enligt kunskapsstöden.

Under rubriken avgränsningar bör insättning av bröstimplantat och – bland hjälpmedlen – binder (bröstlinda) nämnas som sådant som kan utföras respektive erbjudas i hemregionen.

2.    Styrkor och fördelar

Könsdyforivården är idag kritiserad – ofta på lösa grunder – av krafter som är emot den av ideologiska skäl. Att vården bedrivs som nationell högspecialiserad vård borde verka som en garanti för att den kan fortsätta att bedrivas under överskådlig tid.

Den kanske största fördelen med förslaget är att de regioner som får en NHVe rimligen måste budgetera tillräckligt med medel för att den ska kunna driva sin verksamhet och utan orimlig väntetid beta av de långa köerna.

FPES menar också att det finns fördelar för patienterna att större delar av vårdkedjan utförs vid samma enhet.

FPES anser vidare att det är positivt att förslaget innehåller krav på uppföljning av verksamheten, forskningsanknytning samt utbildning och kontakter av första linjens vård.

Slutligen anser FPES att texten “Vidare avseende kunskapsöverföring kan NHVe även ansvara för utbildningsinsatser riktade till Skol- och barnhälsovård, socialtjänst, politiker/tjänstemän. Även inom grundutbildningar såsom läkarprogrammet (inklusive ST) och psykologprogrammet, behövs ökad kunskap i området.” i slutet av kapitlet ”Framåtblick” bör återspeglas bland de särskilda villkoren under rubriken “Övrigt (krav på NHVe att utveckla t.ex. vårdplaner etc.)” dock med den uttalade begräsningen att NHVe endast ska ansvara för utbildningsinsatser om just vården av personer med könsdyfori – det finns andra organisationer som är bättre lämpade att utbilda och informera om transpersoners situation i samhället i stort.

Med vänliga hälsningar

Ann-Marie Jönsson
Ordförande
FPES