FPES kommentar med anledning av krönikan ”Det som bär det auktoritäras alla kännetecken” i SvD 9/1
FPES svarar Lena Andersson om definitioner
Eddie Izzard i tv-programet Lorraine, januari 2021. Foto: ITV/Shutterstock/TT
Med anledning av krönikan ”Det som bär det auktoritäras alla kännetecken” har följande kommentar inkommit från Ann-Marie Jönsson och transföreningen FPES, Full Personality Expression Sweden. Lena Andersson svarar.
Publicerad 2021-01-17
FPES svarar Lena Andersson om definitioner
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Lena Andersson gör under rubrikerna ”Sanningsrelativism” och ”Det som bär det auktoritäras alla kännetecken” på ledarsidan i SvD den 9 januari en koppling mellan Trumpismen – senast manifesterad i stormningen av Kapitolium – och det hon kallar ”transaktivismen”, det vill säga transcommunityts krav på att bli accepterade på samma villkor som andra utifrån den upplevda relationen till begreppet kön.
Hon störs starkt av detta senare och ser det som ett utflöde av samma bakomliggande idéer ”som gett oss alternativa fakta och sanningsrelativism. Kategorier är godtyckliga, allt flyter, ingenting äger inre nödvändighet eller teleologi.” För oss som transpersoner är det naturligtvis smärtsamt att vår upplevelse av kön jämförs med en narcissistisk psykopats lögner. Allt i en slarvigt underbyggd slutsats: känsla som känsla. Men transrörelsen verkar inom demokratins ramar för att mänskliga rättigheter ska gälla för alla samhällsmedborgare. Alltså även för oss.
Att läsa Lena Anderssons okänsliga och mot transpersoners upplevelse av kön föraktfulla text får en att ställa sig frågan: Varför tror hon att det finns så många personer i världen som vill genomgå könsbekräftande behandling (”byta kön”)? För att det är skojsigt? Nej, på grund av den förlamande känslan av könsdysfori (”att vara född i fel kropp”). Med beklagandet att ”ingenting äger inre nödvändighet” sätter hon i realiteten krokben för sig själv vad gäller oss. Vårt krav att få vara de vi är kommer ju just från en inre nödvändighet.
Lena Andersson upplever det som stötande att den biologiska och materiella definitionen av begreppen kvinna och man ifrågasätts. Hennes huvudinvändning är att även om den skulle förändras ”till förmån för den subjektiva och ideella att kön är en upplevelse och en föreställning så vore problemet ingalunda löst. Alla känner hela tiden, så hur skulle man motivera att transpersoners känslor ges företräde? (…) En helt meningslös oenighet och narcissistisk konflikt om saker som är vad de är blir följden. Där står vi idag.” Att en person skulle ha en företrädesrätt när det gäller att bestämma vem eller vad man själv är, verkar av någon konstig anledning inte vara ett argument. Lena Andersson tycker uppenbart inte om att vi transpersoner gör anspråk på att kunna beskriva vad och hur det är att vara transperson. Hon vet vad den adekvata beskrivningen är: en man är en man och en kvinna är en kvinna and so be it i evighet, punkt, slut.
En hel del skulle vara vunnet om Lena Andersson godtog de olika aspekterna av begreppet kön och brydde sig något litet om det som är etablerad kunskap om trans och tog hänsyn till transpersoners beskrivningar av hur det är att vara trans. Litteraturen är ju omfattande och varje större bibliotek med självaktning har numera en hbtq-hylla, där man kan botanisera.
Lena Andersson ironiserar över ordet transfobi som hon menar visar att den som är emot transaktivismens agerande förses med en psykiatrisk diagnos: fobi. Det är svårt att föreställa sig att författaren och samhällsdebattören Lena Andersson skulle vara okunnig om att ordet fobi i allmänspråket undergått en betydelseglidning till ”fördom, motvilja” (senast klargjort på Språksidan i DN 10/1-21). Därför ligger det närmare till hands att det är en medveten elakhet och inte beror på okunnighet. Sak samma. I båda fallen gäller: Inte alls bra.
Om vi i fortsättningen bortser från de giftigheter som hon yttrar om en länge diskriminerad och trakasserad minoritet och försöker hålla kvar huvudpunkten hur kön och könstillhörighet bör definieras så skulle Lena Anderssons resonemang nog vinna på att beakta även andra filosofiska perspektiv än det kunskapsteoretiskt snäva som man kan skymta bakom hennes text. Lena Andersson tycks ha fastnat i en trubbig dikotomi där Förnuft/Objektivitet alltid står emot Känslor/Subjektivitet. Verkligheten är dock långt mer komplicerad än så. Pronomenet ”hen”, till exempel, är ett framsteg, ett steg ut ur en annan sedan urminnes tider cementerad motsättning, den mellan ”manligt” och ”kvinnligt”, en språklig landvinning som korresponderar med den könskänsla många transpersoner har. Det vore därför inte ur vägen att angående trans anlägga ett mer fenomenologiskt synsätt så att kunskapen även ses som avhängig av hur sakförhållanden manifesterar sig för det upplevande subjektet – i detta fall för transpersonen. Hela Lena Anderssons text är emellertid en enda stor protest mot något sådant. Men ändå, till den nytta det hava kan: I sin bok ”Det naturliga” från 2019 diskuterar filosofen Fredrik Svenaeus i det första kapitlet könsidentitet, sexualitet och HBTQI med tillämpning av ett närmast fenomenologiskt synsätt. Genomgången är både tankeväckande, inkännande och sympatisk. Boken som uttryckligen lutar sig starkt mot den fenomenologiska filosofin togs mycket väl emot av kritiken och kan verkligen anbefallas till läsning. Lena Andersson var själv en av de positiva recensenterna. Men i den nu aktuella artikeln ställer hon sig på en helt annan utsiktspunkt. Och hon åberopar naturlighetsbegreppet i en uppenbarligen annan mening än Svenaeus.
Avslutningsvis ett citat ur Lena Anderssons artikel som det är lätt att hålla med om: ”…men går vi inte till den filosofiska kärnan, att frågor ska bedömas efter sin art för att kunna utredas, kommer vi aldrig tillrätta med dem.” Thomas Thorild nickar instämmande från sin himmel.
Men hur ska vi komma överens om vad som är ”efter sin art” i det enskilda fallet?
ANN-MARIE JÖNSSON, ordförande i transföreningen FPES
Lena Andersson svarar: Nej, jag upplever det aldrig som stötande när vedertagna uppfattningar ifrågasätts. Oftast eggas jag av det och griper mig verket an att fundera över och undersöka ifrågasättandet för att se om det håller vad det lovar, om det stämmer med fakta och logik, vilken typ av idé det vilar på och om det är till allmän gagn. Det jag finner stötande är krav på underkastelse under mystika teorier där grupper ställs mot varandra.
Jag håller med Ann-Marie Jönsson om att det finns frågor där upplevelsen är allt som är. De bör bedömas efter sin art, men jag håller inte med om att könstillhörigheten hör till dem. Om definitioner inte behöver fästas i något annat än individens känsla måste detta avse alla. Antagandet kan därtill inte gälla bara identitet, utan även andra känslor rörande tillvarons beskaffenhet. Följaktligen kan sanningen inte prövas av tanken, utan envar har sin egen.
Dock går det inte att tänka om världen, än mindre samtala om den, ifall definitioner är subjektiva och man har olika kunskapsteori för olika grupper. Inte ens historiskt förföljda grupper kan ha sin egen kunskapsteori.
Nej, jag ”störs” inte, som Ann-Marie Jönsson förmodar, av ”transcommunityts krav på att bli accepterade på samma villkor som andra utifrån den upplevda relationen till begreppet kön”. Men jag anser att kravet är så oklart formulerat att det är tomt på innehåll, utgångspunkterna så vaga att de blir till slagord.
Ämnet är stort och rör det mänskliga tänkandets orubbliga fundament, frågorna Vad är? och Vad är det som gör att det som är, är? Kravet tycks vara inget mindre än att lägga sådant åt sidan som fjolårets klädkollektion och mobiltelefonen från förra decenniet. Men tänkandet om varat är varken modernt eller omodernt, det rör sig inte framåt utan följer olika spår med olika logiker, beständiga genom årtusendena.
Ann-Marie Jönsson diskuterar i sin replik könsbekräftande behandling, med vilket jag förmodar att hon avser kirurgi och tillförda hormoner. I min artikel nämnde jag exemplet Eddie Izzard som i massmedia uppgavs ha skiftat pronomen från han till hon på grund av en känsla av sin kategoritillhörighet. Efter vad som kunde utläsas var Izzards kropp intakt, förändringen gällde orden.
De som låter förändra sin kropp för att erhålla en annan biologi än de föddes till med avseende på det könsliga, gör emellertid såvitt jag kan se samma bedömning som jag, att kategorin är kroppslig. Ingreppet hade ju inte behövts om man ansåg att könets definition är ideell och fenomenologisk snarare än materiell och biologisk.
Faran med att anse att kön är en känsla är att man närmar sig en ordning där könet och könsrollen hör ihop, i värsta fall är identiska. Befrielsen ur könsrollen är något annat än befrielsen ur könet. Kampen för befrielsen ur könsrollen grundar sig i den på individnivå observerbara insikten att det biologiska könet inte säger något om personliga egenskaper och förmågor (bortsett från vissa ofrånkomligheter). Målet är att det medfödda biologiska könet blir så ointressant som möjligt. Det sker inte genom språket.
En materiell syn på hur kön definieras är inte att föredra för att den är hävdvunnen eller för att den omfattas av majoriteten, utan för att den är rationalistisk, därmed universell och objektiv. Den är därtill avgränsad och minimal, vilket gynnar friheten. Ju smalare och noggrannare det biologiska könet definieras desto mer utrymme frigörs för olika beteenden och egenskaper inom könstillhörigheten.
Ann-Marie Jönsson hävdar att var och en ska ha en given företrädesrätt att bestämma vem eller vad man själv är. Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt. Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det, en person blir inte snäll av att anse det. Varje definition behöver kriterier.
Det finns fenomen som ingen annan än man själv kan avgöra. Hur det känns att vara i det egna medvetandet vet bara man själv, men börjar man knyta det till påståenden om sådant som finns utanför medvetandet blandar man in andras medvetanden. Då är man inte längre ensam om saken, utan måste söka en hållbar gemensam grund.
Till sist, Ann-Marie Jönsson anser att jag ironiserar över ordet transfobi. Det gör jag sannerligen inte eftersom jag tycker att det är ett oskick att i resonerande intellektuella utbyten kalla sina kritiker för fobiker. Än värre är att journalistiken beredvilligt löper med. Jönsson hävdar att ordet har undergått en betydelseglidning till ”fördom, motvilja”. Om så är fallet har man på förekommen anledning känt sig nödgad att mildra ordets tyngd och associationer.
Eftersom det är absurt att kalla det fobiskt – eller ens fördomsfullt – att exempelvis anse att kvinnor och menstruation hör samman försöker man rädda den nedsättande etiketten genom att hävda betydelseglidning, i stället för att besinna det faktum att man blandar bort korten genom psykologisering av opponenten. Även ”fördom” och ”motvilja” är oegentliga termer i sammanhanget, då de på samma sätt flyttar pjäserna från den resonerande nivå som var och en kan delta i, till den psykologiska som vi bara kan gissa om.
Spekulation om psykiska orsaker till en hållning förblir maktutövning, en form av trakasseri. Vägen framåt är att så långt det går undvika det.
LENA ANDERSSON
