Hatbrott är inte i sig en brottsrubricering utan en samlande beteckning på brott där det i motivet funnits ett tydligt hat mot det som offret i gärningsmannens ögon representerade. Det är  en straffskärpningsregel som infördes 1994 i Brottsbalken och innebär att domstolen kan ge  gärningsmannen  ett strängare straff än han hade fått om motivet inte varit hat. Ett hatbrott kan vara allt ifrån ett mord till kränkande klotter på någons bil. Vad som avgör om det är hatbrott eller inte är alltså motivet till brottet.

Hatbrott är när någon angriper en viss person eller en grupp av människor på grund av deras etniska bakgrund, nationaltet, ras, religion, handikapp, sexuella läggning, kön eller könsidentitet. Grupper definierade utifrån sin partipolitiska tillhörighet omfattas så gott som aldrig.  Även om viss oenighet råder om vad som bör inkluderas i begreppet hatbrott råder det internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.

Definition enligt brottsbalken
29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

2 § Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

…/…

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Omfattning
När det gäller hatbrott är det svårt att få en bild av antalet brott. Det finns inte någon specifik brottskod för att registrera hatbrott när det görs en polisanmälan. Sedan 2008 kan dock polisen markera i sitt ärendehanteringssystem om ett anmält brott är ett misstänkt hatbrott.

Den största delen av hatbrottsstatistiken utgörs av polisanmälningar där Brottsförebygande rådet Brå efter en särskild granskning har kunnat identifiera ett hatbrottsmotiv. Motivet bedöms framför allt utifrån de uppgifter som finns i brottsanmälans fritextfält.

Den andra delen av hatbrottsstatistiken utgörs av självrapporterad utsatthet för främlingsfientliga och homofobiska hatbrott utifrån Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Dessa uppgifter utgör ett komplement till statistiken över hatbrottsanmälningar, eftersom alla hatbrott inte anmäls.

Brottsförebyggande rådet 
Brottsförebyggande rådet är en myndighet som har till uppgift att bidra till kunskapsutvecklingen inom det kriminalpolitiska området och främja brottsförebyggande arbete. Brå sammanställer varje år en rapport om hatbrotten i Sverige.  Man mäter sedan 2009 också hatbrott på grund av transofoba motiv, det vill säga när gärningsmannen begått brottet på grund av hat mot transpersoner.   I Sverige redovisas hatbrott med följande motiv: främlingsfientliga/rasistiska, afrofobiska, antiromska, islamofobiska, antisemitiska, kristofobiska, övriga antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska, transfobiska.

I  5 493 brottsanmälningar från 2011 identifierades  hatbrottsmotiv. Liksom tidigare år var hatbrott med främlingsfientliga/rasistiska motiv dominerande. Drygt 3 900 anmälningar identifierades med detta motiv. Homofobiska, bifobiska och heterofobiska motiv  identifierades i drygt 850 anmälningar. Transfobiska motiv  identifierades i  52  fall.

Sett till samtliga motiv är olaga hot/ofredande den vanligaste brottstypen, följt av våldsbrott och ärekränkning.

NTU
Enligt uppgifter från Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2011, som mätte utsatthet under 2010, uppskattas cirka 81 000 personer (16–79 år) ha blivit utsatta för främlingsfientliga hatbrott under 2010 och cirka 19 000 personer (16–79 år) för homofobiska hatbrott. Det bör dock framhållas att när det gäller hatbrott i NTU är resultaten osäkra, bland annat på grund av ett lågt antal deltagare i undesökningen. Resultaten kan därför under- eller överskatta den faktiska omfattningen.

Brottsplatser
Hatbrott sker på olika platser där människor vistas i sin vardag. Den vanligaste brottsplatsen i de identifierade hatbrottsanmälningarna från 2011 var allmän plats, exempelvis gator, torg och parker. Även hem och arbetsplatser var vanligt förekommande liksom övriga platser såsom köpcentrum, affärer och restauranger/caféer. Allt fler hatbrott sker dessutom på internet.

Gärningspersonen är ofta obekant för den som utsätts. Vid drygt hälften av hatbrottsanmälningarna är gärningspersonen obekant och vid en knapp tredjedel ytligt bekant med den utsatta. Majoriteten av  gärningspersonerna är män (78 % år 2010) och medelåldern är relativt låg (27 år för homo- bi- och heterofobiska motiv,  totalt 32 % yngre än 20 år, 2010).

Hatbrott kan anmälas anonymt

Den som utför ett brott mot en person för att denna är, eller antas vara, transperson gör sig skyldig till ett så kallat hatbrott. Det kan röra som om olika handlingar bland annat ofredande och misshandel. Den som utsätts för ett sådan brott bör anmäla det till polisen.

Det finns dock skäl att tro att många drar sig för att göra en anmälan. Polisen försöker få en bild av hur hur stort mörkertalet är. Därför har polisen i samråd med FPES tagit fram en blankett där man kan göra en anonym anmälan.

Här finns polisens blankett för anonym anmälan av hatbrott och en fil om hur blanketten fylls i, ladda ner dem som zip-fil