Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar! skaldade Heidenstam för 125 år sedan. Idag är visserligen inte rösträtten beroende av inkomst eller förmögenhet, men …
Det är skam! Det är skam – Åsa Lindhagen – att ett land som säger sig vara solidariskt och värna om mänskliga rättigheter inte låter folk ändra registrerat kön på ett enkelt, snabbt och effektivt sätt. Konservativa länder som Malta, Argentina och Irland har kunnat göra det.
Det är skam! Det är skam – Lena Hallengren – att tvinga transpersoner att komma ut och ifrågasättas alla gånger när identiteten måste styrkas. Bara för att ni inte vill rätta felaktiga uppgifter i statliga register, med mindre än en mångårig medicinsk utredning och beslut av en domstolsliknande instans hos Socialstyrelsen.
Det är skam! Det är skam – Stefan Löfven – att lova att genomföra en lag om ändring av juridiskt kön och sen inte få fram nånting under fem års tid.
Frågan är utredd och remissbehandlad. Propositionen är nästan färdigskriven. På torsdag samlas ni för regeringssammanträde. Det enda hedervärda är att tvätta bort fläcken från Sveriges baner och besluta att för riksdagen föreslå en Lag om Registrerad Könstillhörighet så att det ska gå att ändra kön i folkbokföringen på samma sätt som en idag kan ändra sitt namn och så att Vi får vara och bli det vi vilja!
Eddie Izzard i tv-programet Lorraine, januari 2021. Foto: ITV/Shutterstock/TT
Med anledning av krönikan ”Det som bär det auktoritäras alla kännetecken” har följande kommentar inkommit från Ann-Marie Jönsson och transföreningen FPES, Full Personality Expression Sweden. Lena Andersson svarar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Lena Andersson gör under rubrikerna ”Sanningsrelativism” och ”Det som bär det auktoritäras alla kännetecken” på ledarsidan i SvD den 9 januari en koppling mellan Trumpismen – senast manifesterad i stormningen av Kapitolium – och det hon kallar ”transaktivismen”, det vill säga transcommunityts krav på att bli accepterade på samma villkor som andra utifrån den upplevda relationen till begreppet kön.
Hon störs starkt av detta senare och ser det som ett utflöde av samma bakomliggande idéer ”som gett oss alternativa fakta och sanningsrelativism. Kategorier är godtyckliga, allt flyter, ingenting äger inre nödvändighet eller teleologi.” För oss som transpersoner är det naturligtvis smärtsamt att vår upplevelse av kön jämförs med en narcissistisk psykopats lögner. Allt i en slarvigt underbyggd slutsats: känsla som känsla. Men transrörelsen verkar inom demokratins ramar för att mänskliga rättigheter ska gälla för alla samhällsmedborgare. Alltså även för oss.
Att läsa Lena Anderssons okänsliga och mot transpersoners upplevelse av kön föraktfulla text får en att ställa sig frågan: Varför tror hon att det finns så många personer i världen som vill genomgå könsbekräftande behandling (”byta kön”)? För att det är skojsigt? Nej, på grund av den förlamande känslan av könsdysfori (”att vara född i fel kropp”). Med beklagandet att ”ingenting äger inre nödvändighet” sätter hon i realiteten krokben för sig själv vad gäller oss. Vårt krav att få vara de vi är kommer ju just från en inre nödvändighet.
Lena Andersson upplever det som stötande att den biologiska och materiella definitionen av begreppen kvinna och man ifrågasätts. Hennes huvudinvändning är att även om den skulle förändras ”till förmån för den subjektiva och ideella att kön är en upplevelse och en föreställning så vore problemet ingalunda löst. Alla känner hela tiden, så hur skulle man motivera att transpersoners känslor ges företräde? (…) En helt meningslös oenighet och narcissistisk konflikt om saker som är vad de är blir följden. Där står vi idag.” Att en person skulle ha en företrädesrätt när det gäller att bestämma vem eller vad man själv är, verkar av någon konstig anledning inte vara ett argument. Lena Andersson tycker uppenbart inte om att vi transpersoner gör anspråk på att kunna beskriva vad och hur det är att vara transperson. Hon vet vad den adekvata beskrivningen är: en man är en man och en kvinna är en kvinna and so be it i evighet, punkt, slut.
En hel del skulle vara vunnet om Lena Andersson godtog de olika aspekterna av begreppet kön och brydde sig något litet om det som är etablerad kunskap om trans och tog hänsyn till transpersoners beskrivningar av hur det är att vara trans. Litteraturen är ju omfattande och varje större bibliotek med självaktning har numera en hbtq-hylla, där man kan botanisera.
Lena Andersson ironiserar över ordet transfobi som hon menar visar att den som är emot transaktivismens agerande förses med en psykiatrisk diagnos: fobi. Det är svårt att föreställa sig att författaren och samhällsdebattören Lena Andersson skulle vara okunnig om att ordet fobi i allmänspråket undergått en betydelseglidning till ”fördom, motvilja” (senast klargjort på Språksidan i DN 10/1-21). Därför ligger det närmare till hands att det är en medveten elakhet och inte beror på okunnighet. Sak samma. I båda fallen gäller: Inte alls bra.
Om vi i fortsättningen bortser från de giftigheter som hon yttrar om en länge diskriminerad och trakasserad minoritet och försöker hålla kvar huvudpunkten hur kön och könstillhörighet bör definieras så skulle Lena Anderssons resonemang nog vinna på att beakta även andra filosofiska perspektiv än det kunskapsteoretiskt snäva som man kan skymta bakom hennes text. Lena Andersson tycks ha fastnat i en trubbig dikotomi där Förnuft/Objektivitet alltid står emot Känslor/Subjektivitet. Verkligheten är dock långt mer komplicerad än så. Pronomenet ”hen”, till exempel, är ett framsteg, ett steg ut ur en annan sedan urminnes tider cementerad motsättning, den mellan ”manligt” och ”kvinnligt”, en språklig landvinning som korresponderar med den könskänsla många transpersoner har. Det vore därför inte ur vägen att angående trans anlägga ett mer fenomenologiskt synsätt så att kunskapen även ses som avhängig av hur sakförhållanden manifesterar sig för det upplevande subjektet – i detta fall för transpersonen. Hela Lena Anderssons text är emellertid en enda stor protest mot något sådant. Men ändå, till den nytta det hava kan: I sin bok ”Det naturliga” från 2019 diskuterar filosofen Fredrik Svenaeus i det första kapitlet könsidentitet, sexualitet och HBTQI med tillämpning av ett närmast fenomenologiskt synsätt. Genomgången är både tankeväckande, inkännande och sympatisk. Boken som uttryckligen lutar sig starkt mot den fenomenologiska filosofin togs mycket väl emot av kritiken och kan verkligen anbefallas till läsning. Lena Andersson var själv en av de positiva recensenterna. Men i den nu aktuella artikeln ställer hon sig på en helt annan utsiktspunkt. Och hon åberopar naturlighetsbegreppet i en uppenbarligen annan mening än Svenaeus.
Avslutningsvis ett citat ur Lena Anderssons artikel som det är lätt att hålla med om: ”…men går vi inte till den filosofiska kärnan, att frågor ska bedömas efter sin art för att kunna utredas, kommer vi aldrig tillrätta med dem.” Thomas Thorild nickar instämmande från sin himmel.
Men hur ska vi komma överens om vad som är ”efter sin art” i det enskilda fallet?
ANN-MARIE JÖNSSON, ordförande i transföreningen FPES
Lena Andersson svarar: Nej, jag upplever det aldrig som stötande när vedertagna uppfattningar ifrågasätts. Oftast eggas jag av det och griper mig verket an att fundera över och undersöka ifrågasättandet för att se om det håller vad det lovar, om det stämmer med fakta och logik, vilken typ av idé det vilar på och om det är till allmän gagn. Det jag finner stötande är krav på underkastelse under mystika teorier där grupper ställs mot varandra.
Jag håller med Ann-Marie Jönsson om att det finns frågor där upplevelsen är allt som är. De bör bedömas efter sin art, men jag håller inte med om att könstillhörigheten hör till dem. Om definitioner inte behöver fästas i något annat än individens känsla måste detta avse alla. Antagandet kan därtill inte gälla bara identitet, utan även andra känslor rörande tillvarons beskaffenhet. Följaktligen kan sanningen inte prövas av tanken, utan envar har sin egen.
Dock går det inte att tänka om världen, än mindre samtala om den, ifall definitioner är subjektiva och man har olika kunskapsteori för olika grupper. Inte ens historiskt förföljda grupper kan ha sin egen kunskapsteori.
Nej, jag ”störs” inte, som Ann-Marie Jönsson förmodar, av ”transcommunityts krav på att bli accepterade på samma villkor som andra utifrån den upplevda relationen till begreppet kön”. Men jag anser att kravet är så oklart formulerat att det är tomt på innehåll, utgångspunkterna så vaga att de blir till slagord.
Ämnet är stort och rör det mänskliga tänkandets orubbliga fundament, frågorna Vad är? och Vad är det som gör att det som är, är? Kravet tycks vara inget mindre än att lägga sådant åt sidan som fjolårets klädkollektion och mobiltelefonen från förra decenniet. Men tänkandet om varat är varken modernt eller omodernt, det rör sig inte framåt utan följer olika spår med olika logiker, beständiga genom årtusendena.
Ann-Marie Jönsson diskuterar i sin replik könsbekräftande behandling, med vilket jag förmodar att hon avser kirurgi och tillförda hormoner. I min artikel nämnde jag exemplet Eddie Izzard som i massmedia uppgavs ha skiftat pronomen från han till hon på grund av en känsla av sin kategoritillhörighet. Efter vad som kunde utläsas var Izzards kropp intakt, förändringen gällde orden.
De som låter förändra sin kropp för att erhålla en annan biologi än de föddes till med avseende på det könsliga, gör emellertid såvitt jag kan se samma bedömning som jag, att kategorin är kroppslig. Ingreppet hade ju inte behövts om man ansåg att könets definition är ideell och fenomenologisk snarare än materiell och biologisk.
Faran med att anse att kön är en känsla är att man närmar sig en ordning där könet och könsrollen hör ihop, i värsta fall är identiska. Befrielsen ur könsrollen är något annat än befrielsen ur könet. Kampen för befrielsen ur könsrollen grundar sig i den på individnivå observerbara insikten att det biologiska könet inte säger något om personliga egenskaper och förmågor (bortsett från vissa ofrånkomligheter). Målet är att det medfödda biologiska könet blir så ointressant som möjligt. Det sker inte genom språket.
En materiell syn på hur kön definieras är inte att föredra för att den är hävdvunnen eller för att den omfattas av majoriteten, utan för att den är rationalistisk, därmed universell och objektiv. Den är därtill avgränsad och minimal, vilket gynnar friheten. Ju smalare och noggrannare det biologiska könet definieras desto mer utrymme frigörs för olika beteenden och egenskaper inom könstillhörigheten.
Ann-Marie Jönsson hävdar att var och en ska ha en given företrädesrätt att bestämma vem eller vad man själv är. Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt. Det man anser sig vara behöver för att göra sig gällande som mer än en fantasi motsvaras av kriterier som andra kan värdera. Det mesta som man känner förväntas stämma någorlunda med andras uppfattning och med andra fakta än den egna känslan för att vara sant. En diktator blir inte demokrat av att kalla sig det, en människa blir inte en hund av att känna sig som det, en person blir inte snäll av att anse det. Varje definition behöver kriterier.
Det finns fenomen som ingen annan än man själv kan avgöra. Hur det känns att vara i det egna medvetandet vet bara man själv, men börjar man knyta det till påståenden om sådant som finns utanför medvetandet blandar man in andras medvetanden. Då är man inte längre ensam om saken, utan måste söka en hållbar gemensam grund.
Till sist, Ann-Marie Jönsson anser att jag ironiserar över ordet transfobi. Det gör jag sannerligen inte eftersom jag tycker att det är ett oskick att i resonerande intellektuella utbyten kalla sina kritiker för fobiker. Än värre är att journalistiken beredvilligt löper med. Jönsson hävdar att ordet har undergått en betydelseglidning till ”fördom, motvilja”. Om så är fallet har man på förekommen anledning känt sig nödgad att mildra ordets tyngd och associationer.
Eftersom det är absurt att kalla det fobiskt – eller ens fördomsfullt – att exempelvis anse att kvinnor och menstruation hör samman försöker man rädda den nedsättande etiketten genom att hävda betydelseglidning, i stället för att besinna det faktum att man blandar bort korten genom psykologisering av opponenten. Även ”fördom” och ”motvilja” är oegentliga termer i sammanhanget, då de på samma sätt flyttar pjäserna från den resonerande nivå som var och en kan delta i, till den psykologiska som vi bara kan gissa om.
Spekulation om psykiska orsaker till en hållning förblir maktutövning, en form av trakasseri. Vägen framåt är att så långt det går undvika det.
FPES har beretts tillfälle att yttra sig över Sakkunniggruppen för könsdysforis förslag Genomlysning av vårdområdet könsdysfori som nationell högspecialiserad vård (Dnr 5.3-13381/2019) och inkommer härmed med följande svar.
FPES ser både styrkor och brister i förslaget men har funnit att styrkorna överväger bristerna och väljer därför att tillstyrka definitionen, antal enheter, förslaget till särskilda villkor och konsekvensanalysen med nedanstående synpunkter.
1.Brister och risker Om förslaget genomförs så kommer könsdysforiutredningar bara att genomföras på fyra enheter i landet. Det ökade avståndet kommer att innebära en försämring för patientgruppen. Detta skulle i viss mån uppvägas om hemregionerna betalade resor, ersättning för förlorad arbetsinkomst och vid behov övernattning i förväg för patienter samt anhörig till minderåriga patienter och andra patienter i behov av stöd.
FPES anser att könsdysforivården ska ges med respekt för patienternas värdighet enligt samma principer som alla annan vård; utredarnas nuvarande grindvaktstänkande behöver förändras enligt WPATHs principer för informerat samtycke enligt Standards of Care 7. Vårdens koppling till psykiatrin måste minska. Det är också anmärkningsvärt att underlaget inte nämner att WHO kommer att flytta könsdysforidiagnoserna från psykiatrikapitlet i ICD-11.
Förslaget ger enheterna fler uppgifter än vad dagens utredningsteam har. Det är oklart om all personal kommer att välja att flytta med från dagens underbemannade enheter. FPES är oroligt att det i alla fall under ett övergångsskede kommer att vara svårt att genomföra utredningar utan ökning av väntetiderna som redan idag är orimligt långa.
Under rubriken Behandling som behöver finnas men som inte är definierat som NHV saknar FPES reduktion av struphuvudet, ansiktskirurgiska ingrepp för att ge ett mer feminint utseende, samt fettsugning på höfter för att ge ett mer maskulint utseende. Samtliga är åtgärder som hälso- och sjukvården bör eller kan erbjuda enligt kunskapsstöden.
Under rubriken avgränsningar bör insättning av bröstimplantat och – bland hjälpmedlen – binder (bröstlinda) nämnas som sådant som kan utföras respektive erbjudas i hemregionen.
2.Styrkor och fördelar Könsdyforivården är idag kritiserad – ofta på lösa grunder – av krafter som är emot den av ideologiska skäl. Att vården bedrivs som nationell högspecialiserad vård borde verka som en garanti för att den kan fortsätta att bedrivas under överskådlig tid.
Den kanske största fördelen med förslaget är att de regioner som får en NHVe rimligen måste budgetera tillräckligt med medel för att den ska kunna driva sin verksamhet och utan orimlig väntetid beta av de långa köerna.
FPES menar också att det finns fördelar för patienterna att större delar av vårdkedjan utförs vid samma enhet.
FPES anser vidare att det är positivt att förslaget innehåller krav på uppföljning av verksamheten, forskningsanknytning samt utbildning och kontakter av första linjens vård.
Slutligen anser FPES att texten “Vidare avseende kunskapsöverföring kan NHVe även ansvara för utbildningsinsatser riktade till Skol- och barnhälsovård, socialtjänst, politiker/tjänstemän. Även inom grundutbildningar såsom läkarprogrammet (inklusive ST) och psykologprogrammet, behövs ökad kunskap i området.” i slutet av kapitlet ”Framåtblick” bör återspeglas bland de särskilda villkoren under rubriken “Övrigt (krav på NHVe att utveckla t.ex. vårdplaner etc.)” dock med den uttalade begräsningen att NHVe endast ska ansvara för utbildningsinsatser om just vården av personer med könsdyfori – det finns andra organisationer som är bättre lämpade att utbilda och informera om transpersoners situation i samhället i stort.
Äntligen! En transkvinna på en viktig politisk post som vice premiärminister i Belgien. Medborgarna har inte ens lyft på ögonbrynen utan accepterar Petra de Sutter som den bäst lämpade för posten. Klicka gärna på länken för att läsa mer. Texten är på engelska.
Vilken glädje för oss alla. Förhoppningsvis följer andra länder Belgiens exempel. Att välja den mest lämplige utan att tänka på könstillhörighet.Glädjefyllda hälsningar, FPES Styrelse.
Föreningen för transpersoner FPES (Full Personality Expression) har beslutat sig för att dela ut årets hjältepris till författaren, debattören och skådespelerskan Aleksa Lundberg med följande motivering:
”FPES Hjältepris för 2020 tilldelas Aleksa Lundberg för hennes mod att lyfta den viktiga och känsliga frågan om huruvida transitionen blev som tänkt. Hennes nyanserade sätt att behandla dessa svåra ting inger den största respekt. FPES visar sin uppskattning av Aleksa Lundbergs modiga handlande genom att tilldela henne Hjältepriset 2020.”
Normalt delas priset ut på Stockholm Pride men med tanke på rådande pandemi äger årets prisutdelning rum digitalt (för FPES medlemmar). För ev frågor ombeds ni kontakta föreningens ordförande, Ann-Marie Jönsson, på 08/604 13 93 eller 072/168 76 09. Eller på mejl: ordforande@fpes.se
En studie ska undersöka hur Covid 19 påverkar transvården och transpersoner. Studien lanseras i Sverige av Anova, könsidentitetsmottagningen vid Karolinska sjukhuset i Stockholm
Andreas Koehler och Timo Nieder från en forskargrupp knuten till könsidentitetsteamet i Hamburg och Joz Motmans från Gent satt ihop en webbenkät för att undersöka hur transpersoner påverkas av pandemin. Olika transorganisationer såsom Transgender Europe, TtM Phoenix Grupp i Ryssland och Bundesverband Trans* och dgti har deltagit i utformningen av enkäten. Läkare vid Anova har översatt till svenska.
Undersökningen har genomgått etikprövning i vid Center for Psyhosocial Medicine vid University Medical center Hamburg-Eppendorf.
FPES och tre andra föreningar som organiserar transpersoner rättigheter är eniga i sin syn på förslaget om förändrad könstillhörighetslag. En huvudfråga är att den nuvarande lagen behöver delas upp i en lag som reglerar juridiskt kön och en lag som reglerar könsbekräftande vård. Så här skriver föreningarna i ett gemensamt uttalande föranlett av att socialstyrelsen nu släppt en analys av regeringens två år gamla lagförslag:
Steg närmare nya lagar för ändring av kön
Strax innan valet 2018 lade regeringen fram en proposition till lagrådet för två nya lagar som är menade att ersätta dagens könstillhörighetslag. En lag som reglerar ändring av juridiskt kön och en lag som reglerar tillgång till könsbekräftande underlivskirurgi för transpersoner. Sedan dess har regeringen valt att utreda frågan ytterligare. Att dessa förändringar i lagstiftningen genomförs är efterlängtat och viktigt för att transpersoners rättigheter ska stärkas.
Socialstyrelsen fick augusti 2019 i uppdrag av regeringen att analysera åldersgränsen för vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen. Idag presenterar Socialstyrelsen sin analys där det framgår att det i dagsläget finns mer som talar emot än för att möjliggöra kirurgiska ingrepp i könsorganen före 18 års ålder, men konstaterar också att det finns individer under 18 år som har behov av dessa kirurgiska ingrepp. Vi organisationer som representerar transpersoner och deras närstående anser att det bör finnas en öppning för undantag från åldersgräns för vissa kirurgiska ingrepp i särskilda fall. Barnets bästa ska alltid vara avgörande.
I analysen lyfts också att det kan vara viktigt för barn att kunna ändra sitt juridiska kön.
– Att dela upp könstillhörighetslagen i två delar där den ena lagen behandlar könsbekräftande vård och den andra det juridiska könet, är ett självklart steg för ett land som vill värna mänskliga rättigheter, säger Ann-Marie Jönsson, ordförande FPES – Föreningen för transpersoner.
Regeringen har föreslagit att socialtjänsten ska avgöra i de fall där vårdnadshavare inte är överens om att ett barn ska ändra sitt juridiska kön. Vi ser att behovet av att stärka Socialtjänstens kompetens blir en fortsatt viktig fråga för att säkerställa att barn inte far illa på grund av okunskap.
Även om Socialstyrelsen inte har använt sig av ett barnrättsperspektiv i sina analyser är det viktigt att se denna fråga i ljuset av att Barnkonventionen sedan årsskiftet är svensk lag. Idag sätts många barns liv på paus i väntan på att få både rätt vård och ändra till rätt juridiskt kön. Det är dags att även barn med transerfarenheter får full tillgång till sina rättigheter, och att alla barns bästa sätts i främsta rummet.
– I rapporten blir det tydligt att när barn som berörs av detta själva får berätta, lyfter de vikten av sin egen rätt till att ändra juridiskt kön. Barnkonventionen är nu lag, och den är mycket tydlig med att vi måste lyssna till barnens egna röster, säger Edwin Fondén, förbundsordförande Transammans – förbundet för transpersoner och närstående.
Nuvarande könstillhörighetslag började gälla för nästan femtio år sedan. Under åren har samhällets syn på människors värde, rätt till liv och bestämmande över sin egen kropp förändrats. Det är viktigt att lagstiftningen faktiskt speglar den människosyn som samhället står för idag.
– Frågan om en ny könstillhörighetslag har i olika omgångar utretts under hela 14 år. Vi ser nu inga hinder för regeringen att ta fram ett reviderat lagförslag. En ny lagstiftning är ett viktigt steg för att tillförsäkra transpersoner bättre livsvillkor, säger Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL.
Unga som har tankar och funderingar om sin könsidentitet kan dela med sig av det i en ny enkät från Barnombudsmannen. Frågorna har tagits fram med input från föreningarna FPES, RFSL, RFSL Ungdom och Transammans. Enkäten riktar sig till dem som är mellan 7 och 21 år. Den tar 10–15 minutera att besvara och handlar om bland annat hur man har det i skolan, på fritiden och i hemmet.
Enkäten finns på www.barnombudsmannen.se/trans
Utredning pågår inom Socialstyrelsen om vårdområdet runt könsdysfori skall göras till nationell högspecialiserad vård. FPES tidigare ordförande Sara Bystam ingår som patientrepresentant i den sakkunniggrupp som bildats.
Sakkunniggruppens uppdrag innebär
Genomlysa vårdområdet
Utförligt beskriva den del i vårdkedjan som är aktuell för nationell högspecialiserad vård.
Ge rekommendation om det optimala antalet vårdenheter för en jämlik och resurseffektiv vård. Max 5 vårdenheter.
I uppdraget ingår inte att utse vilka vårdenheter som ska tilldelas uppdraget.
I detta ingår att göra en medicinsk beskrivning, titta på vårdvolymer, beskriva vilken forskning som finns i Sverige, göra en internationell utblick och göra avgränsningar.
Sakkunniggruppen tar också fram särskilda villkor för att få bedriva den föreslagna vården. Gruppen skall också beakta konsekvenserna av att koncentrera vården.
